Tranströmer starkare utomlands

Varför tror du att Nobelkommittén gav Tomas Tranströmer Nobelpriset i litteratur just nu?
— Jag tror det var ett enormt internationellt tryck. I främmande länder tycker man det är jättekonstigt att han inte fått priset tidigare. Även många tidigare litteraturpristagare har varit förvånade att inte Tranströmer fick priset i stället för dem. Faktum är att han är mycket starkare utomlands. Efter Astrid Lindgren är han den mest översatta författaren — till mer än 60 språk. Att det tog så lång tid innan Tranströmer fick priset beror sannolikt på att han tidigare hade sina fiender och avundsmän inom Svenska Akademin.

Hur vill du beskriva karaktäristiken i Tranströmers författarskap?
— Styrkan i hans författarskap är kombinationen av vision, verklighet och humor. Å ena sidan myten eller det drömska, å andra sidan verkligheten. Mixen mellan dessa är det speciella i hans dikter. Det påminner faktiskt om den magiska realismen, tillämpad på lyriken. Sedan har hans lyrik en tredje komponent, och det är humorn. Framförallt tycker jag kombinationen av det visionära och det humoristiska är väldigt unikt. Sedan måste man tillägga musikaliteten. För Tomas har musiken spelat en väldigt stor roll. Många av hans dikter är komponerade, det vill säga skrivna som kompositioner. Inte på Frödings sätt med vokalharmoni och klanger i ljuden. Det handlar mer om sättet att komponera texten på. Särskilt i de långa dikterna tänker han som en kompositör. Två av Tranströmers dikter är särskilt tydliga exempel på detta: "Schubertiana" och "C Dur".
 
Vad betyder det här för Sverige, för svensk litteratur och litteraturforskning?
— Jag tror det betyder väldigt mycket för Sverige som land. Som författare utgör Tranströmer en slags antites till nihilismen inom svensk kulturdebatt. Det blir ett trendbrott eller en slags slutpunkt nu. Tranströmer är en person som hela tiden har gått sin egen väg. En väg som har varit långt ifrån den moderna nihilismen. Plötsligt kommer man nu se att det finns alternativ.

Torsten Rönnerstrand, docent i litteraturvetenskap, har ägnat större delen av sitt forskarliv åt Tranströmers författarskap, och är lika mycket passionerad läsare som analytisk kritiker.

Hur glad är du idag?
— Jag har haft champagnen på kylning den här dagen i nästan 15 år, men alltid varit tvungen att låsa in den igen. Men nu äntligen, har jag druckit skumpa spetsad med glädjetårar.  Jag lärde känna Tomas Tranströmer redan 1974, då jag som frilansjournalist (extraknäckande doktorand) gjorde en intervju med honom för Göteborgs-Tidningen. Det var i anslutning till Bokens Dag, och den där intervjun har genom åren blivit flitigt citerad. Vi satt en hel dag i mitt kök. Ur detta växte både livslång vänskap och fyra decenniers forskning om Tranströmer. Min bok "Varje problem ropar på sitt eget språk" avslutade ett mångårigt forskningsprojekt om sanningen och språket som diktarens enda verktyg.

Text: Liselotte Englund