Rick Smith:

Man ska inte behöva vara kemist för att handla till sina barn

Rick Smith är miljöaktivist och forskare. Han har skrivit boken förgiftad, med orginaltiteln: Slow death by rubber duck. (Foto: Anne de Haas)

Behövs det ytterligare en bok om miljögifter?
— Jag tror den här boken är roligare än en del andra. Många böcker som handlar om miljön är lite nedstämmande. De provocerar fram ett slags strutsreaktion hos människor, ett slags "hjälp vad läskigt, jag vill inte höra mer"-reaktion. Vi har försökt skriva boken på ett lite roligare sätt. När vi började tala om boken för tre år sedan, hade ingen gjort den här sortens försök tidigare, där man avsiktligt manipulerar och förändrar giftnivåerna i kroppen. Vi har bara använt vanliga produkter och försökt härma normala vardagsvanor.

Blev du förvånad över resultaten?
— Ja, vi blev helt golvade av resultaten! Efter att ha värmt mat och dryck i mikrovågsugnen och ätit ur vanliga matlådor som innehöll bisfenol A och druckit ur min sons gamla nappflaskor i två dagar, ökade jag mina bisfenol A-nivåer sju och en halv gånger. Jag är en stor kille, två meter lång, och jag gjorde det bara i 48 timmar. Man kan ju bara föreställa sig vilka nivåer som ett litet barn får efter att ha druckit ur nappflaska i två år, nivåerna av bisfenol A borde vara skyhöga. Andra resultat var liknande. Till exempel så såg vi otroliga resultat med triklosan, som är vanligt i antibakteriella medel. Efter att ha använt tandkräm, tvål och raklödder med triklosan i två dagar ökade mina nivåer tre tusen gånger!

Vem skrev ni boken för?
— Den här boken sprang egentligen ur våra miljöskyddskampanjer som vi drivit i Kanada. Vi tänkte oss att våra läsare är engagerade medborgare, i huvudsak föräldrar. Ett genomgående tema i boken är att det framför allt är barnen som är utsatta för den här typen av föroreningar. Deras kroppar växer och deras organ och hjärnor är under utveckling, och alla de biologiska processerna som pågår i barn är känsliga. Så det är särskilt viktigt att vi skyddar dem, och perverst nog så har vi som samhälle tillåtit barnprodukter som nappflaskor, leksaker och barnmat att bli förorenade av den här typen av gifter.

Men hur farliga är de här ämnena?
— Anledningen till att vi valde just sju kemikalier är att de vetenskapliga bevisen nu är väldigt starka för att de orsakar sjukdomar hos människan, och de används i produkter över hela världen. Föroreningarna liknar hormoner och kan påverka kroppen på flera olika sätt. Bisfenol A har till exempel kopplats till bröstcancer och prostatacancer, till och med till andra typer av sjukdomar som typ 2-diabetes och koncentrationssvårigheter hos barn.

Experimenten på er själva utgör ändå en mindre del av boken. Det är också mycket komplicerad kemi. Hur tänkte ni när ni planerade boken?
— Det är en av utmaningarna. Till skillnad från klimatfrågan som bara handlar om koldioxid, en kemikalie som man faktiskt kan uttala, så handlar detta om hundratusentals kemikalier. Det finns 80 000 konstgjorda ämnen i handeln i dag! De här kemikalierna har namn som inte går att uttala. Försöken på oss själva var tänkta att bära läsaren genom boken.

I boken finns listor på vad man själv kan göra. Men det är svårt att veta var man ska börja?
— Småbarnsföräldrar borde börja med att göra sig av med alla nappflaskor som innehåller bisfenol A, även sportvattenflaskor. I badrummet kan man se över produkter som är starkt parfymerade, eftersom ftalater används för att bära doftämnen i produkter. Sedan skulle jag göra mig av med teflonprodukter i köket.

I de här listorna uppmuntrar ni också till att ställa krav på politiker och beslutsfattare.
— Det är ju helt galet hur vi under de senaste femtio åren har tillåtit företag att tillverka kemikalier som aldrig har blivit testade, och sedan låtit dem tillsätta dessa i vardagsprodukter som finns i varenda hem. Det är oacceptabelt och det är viktigt att vi som medborgare ställer krav på våra regeringar att de skyddar oss bättre. Man ska inte behöva ha examen i kemi för att kunna handla leksaker till sina barn.

Text: Anna Sandström

Artikeln är ursprungligen publicerad i tidningen Forskning & Framsteg.