Möjligheter och risker med nanoteknik

Är då nanomaterial farliga? Svaret är att ingen vet ännu. När det gäller biologiska effekter har forskare bland annat sett att kolnanorör samlas i lungorna hos råttor och leder till liknande skador som från asbestfibrer. Silverjoner som används för att döda oönskade bakterier i bland annat kläder, kan läcka ut i naturen och där slå ut viktiga bakterier i mark och vatten.
 
En parallell till de konstgjorda nanopartiklarna är den omfattande forskningen som finns om luftföroreningar. Bara i Sverige dör varje år flera tusen personer i förtid på grund av andningssvårigheter och hjärtproblem som orsakas av partiklar i stadsluften, bland annat från bilavgaser. Forskarna tror att det är de allra minsta partiklarna, på nanometerskalan, som är de farligaste. 
 

Utmaningar för lagstiftningen

En viktig del av riskhanteringen är att lagstiftningen hänger med i nanoutvecklingen. I dag finns det regler för kemiska ämnen, men de klumpar ihop nanomaterial med andra material. Till exempel ser lagen på samma sätt på kolnanorör och grafit — båda är kolföreningar men med helt olika hälsopåverkande egenskaper. Kolnanorör och andra nanopartiklar verkar också sprida sig annorlunda än större partiklar. De sedimenterar inte, sprids fort i luft och kan tränga igenom handskar och annan skyddsutrustning.
 
Ett problem med nanopartiklarna är dessutom att storleken på partikeln kan spela roll för hur giftig den är. Här skiljer sig nanopartiklar från våra "vanliga" kemikalier, där storleken ju inte påverkar hur farliga de är. En 10 nanometer stor partikel av kvarts ger till exempel en kraftigare inflammation i lungan än en 50 nanometer stor partikel. Giftigheten måste alltså testas för varje ny nanopartikel.
 
Under 2007 trädde en ny europeisk kemikalielagstiftning i kraft som kallas REACH. Den nya lagstiftningen lägger större ansvar på företag att kontrollera både miljö- och hälsoaspekter av kemikalier som de tillverkar och säljer. För att anpassa dagens lagstiftning pågår internationellt samarbete för att utveckla testmetoder och riskbedömningsmetodik för nanopartiklar.

Ökad kunskap kan möta utmaningarna

En viktig grund för politiska beslut är också att mer kunskap kommer fram om risker och andra problem som nanotekniken kan föra med sig. Ett sätt att öka kunskaperna inom området är att kanalisera en del forskningspengar till riskforskning. Inom EU finns ett förslag som säger att tre procent av satsade pengar ska gå till forskning om riskerna med nanoteknik.